Jag trodde kampen var över

och njöt av dagen som var.

Med nyfikenhet gick jag backen

ner till bussen och jobbet.

Efter år av envist slit och dyrbar satsning

fanns jag mitt i ungdomsdrömmen.

Att få möta, lindra och hjälpa

från början behov, nu också min uppgift.

Uppväxt i ett hem utan luft eller värme,

flydde jag förvirrat till livet utanför.

Hade lyckan att möta det jag saknat,

fattade mod att också ta emot.

Som ung student, fru och mamma,

njöt jag av något jag hemligt drömt.

Att få finnas i en krets av kärlek,

att vara vald, älskad och unik.

Jag trodde kampen var över

och njöt av dagen som var.

Men skuggorna från mitt tidiga liv

fångade mig i djupaste mörker.

En kvinna som kunde varit min mor

hade rum och tid bara för mig.

Min skam, skuld och mitt heta ursinne

fick form, ord och mening.

Mina ögon såg och mina händer rörde

vid det goda liv som redan var.

Jag bodde mitt i det under

som jag drömt innan hoppet fanns.

Jag såg barnen växa och forma sitt eget,

kände stolthet och förundran över allt.

Bli farmor och på nytt förlora sig

i stora barnaögon och mjukhårda kramar.

Hemma var bara vi två,

min ungdomskärlek och vuxenvän.

Vi njöt av tid, närhet och äventyr,

frukten av liv genom skiftande dagar.